Förra helgen: Agilitytävling!! 9:e och 10:e mars

Förra helgen, på lördagen, så arrangerade hemmaklubben (Österåkers BK) agilitytävling i Väsbyhallen. På söndagen var det Roslagens BK.

Enbart för att jag erbjöd mina funktionärstjänster (i alla fall till hemmaklubben, skäms lite) till lördagens tävling, och i alla fall skulle vara där, så anmälde jag - efter låååång beslutsångest - Zaffe. 

Så här ser förresten mitt funktionärs-CV ut:

 

Hejsan!
 

Undertecknad finns till förfogande som funktionär på __________
 

Jag är förfärligt morgontrött, så ingen tidig morgon, tack, för tävlingens bästa.
Mina funktionärspecialitéer är tidtagare, ögon, skrivare eller hinderfix. :) Är dock urusel inropare eller speaker. Dator har jag aldrig varit förut, så.. nä.
 

Behöver förstås (som alla andra) få tid till att rasta egna hundar.
Tack för att ni fixar!! :)

//Kerstin o Zafir

 

 Så med andra ord så dammade jag av min agility-Zafir. Hehe! Senast vi tävlade officiellt var... kollar AGIDA... augusti 2022. Vi har iofs träningstävlat på hemmaklubbens sommarträningstävlingar. I minnet, medan jag velade fram och tillbaka, var att på det sista sommarträningsloppet lyckades vi få till ett riktigt bra (typ) disklopp. Så jag anmälde honom.

Sen glömde jag typ bort det. När jag typ dagen innan kollade in funktionärs-schemat för att se när jag skulle vara där, gick mina tankar: "Åh vad skönt att jag inte ska vara där förrän vid halv-tre " Sen kom jag på: "Javisst ja!! Vi ska ju "tävla" också... Aha! Banvandring kl. 12.40... Kanske bra att var där då. " 

Först en snabbvisit till jobbet, sen hem för att ta med sig... Ja, vad var det man nu har med sig till tävling...? 

Tur att jag har min "åka-på-tävling-kom-ihåg-lista". Och den låg faktiskt precis där jag trodde den låg. 😉

Väl i bilen kom jag på min "åka-på-tävling-pepp-CD" - och den låg precis där jag trodde den låg. 😊  Vilken känsla att få höra låtarna igen. *njutningssuck* Världens bästa "åka-på-tävling-CD". "Åh, den här! Åh, så den också!!", utbrast jag till introna till var och varannan låt. Om ni är nyfikna så finns låtlistan numera här, på Spotify. https://open.spotify.com/playlist/3nXK4ocRUR6tL2S3K0YnGG?si=d05f5bcf8f2c4d71 

Jo, matte och jag har gjort comeback i agilitysvängen. 😍

 

 Det var mycket trevligt att få träffa gamla agilitygänget igen. Både hemmaklubbisar och agilityfolk från grannklubbarna. Som vanligt gott funkiskäk och kakor av olika slag. 😋 Man kan lita på sitt gamla agilitygäng. Eh? Vänta nu!! Det har tillkommit flera nya klubbstjärnor. Kul!! 😊

  Men visst var man ringrostig. "Javisst, ja! Man ska stryka sig på startlistan så sekretariatet vet att man är här!"

Min första funktionärssyssla var att vara "Ögon", dvs blåstirra på domaren - och ingenting annat - och förmedla domartecknen till skrivaren och datorplinkaren. Inga större problem. Att vara "ögon" är ibland lite frustrerande i och med att man inte får titta på vad som händer - bara domarens händer (handtecken). Alltså, inte kolla in själva tävlande ekipaget.

Sen var det dags för min funktionärsparadgren: tidtagare. Haha! Tala om att jag var ringrostig! "Javisst, ja! Man ska hämta kopplet också och lägga det vid målgången? Det har jag helt glömt bort." 

När jag efteråt lämnade tillbaka tidtagaruret, så sa "Speaker-Helena" förvånat nåt om jag inte var riktigt på hugget, vilket stämde. Senare på Fejjan med orden: "Har aldrig sett en domare tala om för dig vad du ska göra som tidtagare  😊😊" 

Men det är ok att vara värdelös ibland.  Men snart var tidtagartummen i trim igen. Och det var riktigt kul att vara tidtagare. Jag lyckades dock inte få samma tid som den elektroniska på hundradelen, men tiondelen flera gånger. 

Jo! Jag fick tillfälle att praktisera mitt sedan länge uttänkta tidtagar-skämt. När jag skyndsamt förflyttade mig förbi sekretariatet så ropade jag "Elektronisk tid!!" *fnittrar fortfarande åt mig själv* 

Ni ej agilitynördar kanske behöver en förklaring. Om den elektroniska tidtagaren inte funkar så gastar sekretariatet i kör och i panik: "Manuell tidtagning!!" Nu fick jag min chans att ge igen (jag hade varit lite långsam med tidtagartummen). Ja, jag har ibland ganska torr humor. Jag gillade nästan bäst att det tog en stund innan sekretariatfolket fattade. Hihi!

 

 

Hihi! Man kan ligga raklång mitt i smeten i Väsbyhallen och tigga godis. Zaffes paradgren.

Men hur gick själva loppen då?

Ja, för det första så kan jag inte springa längre. Ja, just det! Det måste jag berätta. Innan avfärd till tävlingen, så stoppade jag i mig ett Ipren-piller i förebyggande syfte. Sen kom jag på att jag brukade ju ha knäskydd på mig... Hittar bara det ena! *irriterad* De har ju alltid legat där i garderoben, men nu finns bara ett. Äh, strunt i dom!

  Sen ute på tomten, precis innan vi skulle åka, så fick jag infallet att testa om jag verkligen kan springa. Tog ett par springsteg (typ) Aj! Äsch, kanske jag borde ändå ha ett knäskydd...? Men nu hade jag ju låst dörren... Äh! Jag orkar inte låsa upp igen. Jag litar på Ipren-pillret istället. 😉

 

Första loppet: Frivillig disk.

 Haha! Ja, ja. Helt okej. Jag hade osttuben i handen. Det är därför domaren går därifrån på en gång. Zafir och jag hade kul. Jag fick faktiskt en liten adrenalinkick av "loppet". 😃

Andra loppet. Frivillig disk.

Jag gick in på Agida när jag kom hem för att kolla Zaffes totala resultat: Dagens lopp var disk nr 111 och 112. 🤣
Zafir har kommit i mål en (1) gång (2019).
Viktigast är att ha roligt. Och när matte håller osttuben i handen - då kan man minsann köra agility!!
(Så fort osttuben hamnar i fickan så kör man "spår" istället. 😜)

Zafir och jag på rastrunda.

 

Jag måste säga att jag tyckte det var mycket trevligt att få höra från klubbkamrat att det var kul att se oss igen. Tack för de vänliga orden! De värmer. 💗

 

På vägen hem så fortsatte förstås min "åka-på-tävling-pepp-CD", och nu kom den där låten. Den som jag förknippar så mycket med Pingu - och jag vet egentligen inte varför. Trodde först att den var populär samtidigt som Pingus agilitykarriär, men när jag kollade efter så stämmer inte årtalen riktigt. Låten kom ut 2008 och Pingen var född 2012. Men den är ju på pepp-CD:n så det är nog bara därför. Hur som bara kom tårarna. Jag storgrät i bilen hem. Vet inte om jag har riktigt gråtit så där, hulkande sjöng jag med i låten. 

 

Pingu var både sötare och vigare förr. Nu är han lite fyrkantig av sig. Sorry, för min morbida humor. Äh, det är mitt sätt att... Ja, ni vet.

 

Vilken låt det är? Coldplays Viva La Vida. Alltså, det är inte klokt. Nu när jag letade reda på låtens länk på Youtube, så börjar jag grina igen. Skärp dig!!

https://youtu.be/dvgZkm1xWPE?si=R1r9x3_yovoSI9B2

Tryck på länken, men kolla inte på videon. Bara lyssna! Och tänk på en svart-vit springer spaniel i sina bästa år - eller tänk på din egen hund. Din älskade, fina hund.

Dag två, söndagen:

Det var strul på jobbet, så Zafir och jag missade första loppet, men vi var där till det andra.

 

Precis innan avfärd mot Väsbyhallen. Zafir har hittat en tennisboll.

 

- Jag har hittat en tennisboll!

- Zaffe! Kom nu! Vi ska åka!

 

 

 

Haha! Varning för flamsig spaniel på banan! 🙂
Återupplivade gammal startrutin med freestyle-8 och sen bara köra på, dvs flygande start.

Inget nos i starten. 👍
Jag hade fått torkad nötlunga.av snäll klubbkompis innan. Zafir älskade den. 😋😋
Testade att inte ha något i handen. Zafir tände till bitvis, tog lite extra hinder lite här och där. Han vill ha valuta för startavgiften. 😉
Och så måste man kolla läget runtom... tydligen... 🙂

Förresten så stör det mig vad jag skriker hela tiden. Tyst med dig! Jobba istället! 😉

Detta var med andra ord Zafirs 113:e disklopp. *dubbelkollar AGIDA* Nej! Fel!! Han har ju kommit i mål en (1) gång, så faktiskt hans 112:e disklopp, ju! 😂

Som vanligt blev det trångt (trots försök att tillåta så få hundar som möjligt i hallen). Eller framför allt trångt precis intill startfållan. Dock var det gott om plats vid "funktionärfållan", som en liten oas.

När vi sedan kom hem var jag taggad för fler tävlingar. Fast utomhus. Hatar när det är trångt! Kollade AGIDA. Jodå, Nacka BK har som vanligt sin apriltävling. Ska man, månntro...? Är det värt det, månntro..? Tja... jag vet inte....

 

För några dagar sen...

... det var före julafton när Zaf och jag var på väg från parkeringen mot jobbet. Vi går längs kanalen som är kantad av en vääääldigt lååångdragen parkanläggning, typ.  Jag hör någon ropa ilskt. Det lät som om man ropade på en hund. Jag spanar runt, men  jag ser ingen. Strax hör jag den bestämda rösten ropa igen. Men den enda människa jag ser är en kvinna som går över bron med en mobil i handen. Rösten kom sannolikt inte från henne.

Jag kom och tänka på att det var väldigt länge sedan man stötte ihop med en löspringande hund. Jag funderar lite på hur Zafir skulle reagera om det kommer okänd hund, och hur jag bör hantera situationen. Jag kom på att förr i tiden hade jag alltid ett extra koppel med mig i fickan.

När Zaf och jag gått en stund, så ser jag "mannan med rösten". Han har två små ulltottar lösa bortom bron. Jag tänker att om vi ökar på stegen så kommer vi hinna vika av upp på bron så vi slipper möta de två lösa ulltottarna...

SUCK! Tror ni inte att Zafir precis då stannar och gör sig en toalett, precis innan vi ska svänga upp på bron. Tvärnit! 

"Typiskt att han ska göra sig en toalett precis!!", urskuldar jag mig ropandes till mannen, och viftar med en tom bajspåse.

"Va?!!", svarar mannen, något irriterat (?). Jag upprepar mig medan den ena ulltotten, till synes en liten valp, med bestämda steg kommer allt närmare en Zafir som är upptagen med sina toalettbestyr. Valpen är nu framme vid Zafir. Jag håller en hand mycket löst om Zaffes halsband - utan att strama - medan han gör sina behov.

"Det är bara en valp!", förklarar mannen när han är intill Zafir och mig, men han tar inte genast bort sin valp. "Jo, jag ser det, men jag litar inte på min hund.", svarar jag. Mannen tar upp sin valp i famnen, men nu är hans andra hund framme på den nu färdigbajsade Zafir. De står nos mot nos. Mannen gör ingen ansats att få bort hans vuxna hund. Zafir voffar till!! Nu får mannen bort sin andra hund, eller så ryggade hunden undan på eget bevåg efter Zafirs "lilla hint".

Inget mer händer. Vi går lugnt åt varsitt håll.

 

Det jag funderade på så där efteråt var varför mannen inte åtminstone hade den ena av hans hundar kopplad. Speciellt med tanke på att han hade ju minst två gånger tidigare rutit hårt mot sina hundar. Fast han kanske blev invaggad i tron att jyckarna hans är lydiga - eftersom de antagligen hörsammade hans tidigare uppmaningar, eller?

Kanske jag saboterade för mannen när jag på avstånd ropandes upplyste om att anledningen att jag hade stannat upp var för att Zaffe gjorde sig en toalett, och mannen därmed tappade fokuset på sina egna hundar. Det kanske hade varit bättre om jag hållit truten.

 

Ingen trut, dock en häger. Vid kanalen.

 

Jag skulle kunnat reagerat snabbare. Min bortförklaring (?) är att jag, i och med mitt lösa grepp runt Zafirs halsband (ville inte trigga genom att strama hårt eller låta aggressivt), så blev min rörelseförmåga mycket begränsad. Att jag även hade både koppel och tom bajspåse i händerna underlättade inte heller. Ja, ja, fast det där borde jag träna på...

Zafir, vid kanalen, men på andra sidan än berättelsens händelse.

 

 

I förrgår (vilket inte längre är "i förrgår" utan för några dagar sedan) gick jag koppelpromenad i hemmagrannskapet. Ja, jag gick inte helt själv. I andra änden av flexikopplet hade jag en ivrigt dragande Zafir. Zaffes stora hobby just nu är söka både hästbajshögar dolda i snön samt spår av löptikar. Till min stora förtret. Skärpning, Zaffematten!!

När vi var vid en vägkorsning hör jag en kvinnoröst ryta till uppifrån backen till vänster. Jag ser sen mellan trädgrenarna att det är tjejen med... tja, vad är det för hundras egentligen? Jag är ganska dålig på den sortens hundraser plus att jag är så koncentrerad på min egen hund vid möten.

Om jag skulle hitta på en hundras med det utseendet skulle jag nog döpa den till "Bully XL".  Den är GIGANTISK samt att den består av ett enda stort MUSKELKNIPPE.

När Zafir och jag passerar korsningen ser jag att tjejen fipplar med en mobil. Det är isigt och halt, och hon går nedför backen med blicken på mobilen - och jycken går lugnt framför henne. Uppenbarligen lydde hunden henne. Jag antar att hunden innan åthutningen hade dragit i kopplet.

Tjejen och jag hälsar trevligt mot varandra som sig bör. Vi fortsätter sen åt varsitt håll.

Jag funderar sen på hur man ska/bör göra om muskelknippet skulle komma lös..

1. Först och främst att själv ha en lydig och följsam hund, men förutom det?

Kanske få Zafir bakom mig med låst och kort flexi samt försöka själv bli stor och bestämt ställa mig i vägen och mota bort den? Ryta till ett avgrundsvrål. STANNA!! Men inte hålla upp någon arm i luften som kan trigga den att hoppa upp mot armen (vis från evigheter sedan, en kursdeltagares bordercollieblandning som rätt som det var kunde göra utfall).

Eller ska man helt enkelt släppa Zafir (låsa upp flexikopplet) och låta honom få space? Nä! Då är det överhängande risk att det triggar bullyXL:ns jaktinstinkt - och en annan kommer helt klart på efterkälken för att komma till Zafirs undsättning. Zafir måste vara kvar nära mig.

Mina fuinderingar fortsätter i takt med promenaden. Den där "strypmetoden" (om jycken "bitit sig fast"), hur får jag till det? Jag har ju bara flexibandet och det sitter ju fast i Zaffes halsband. Hm? Dra ut från dosan och använda från det hållet - snabbt som sjutton - och få runt attackerarens hals. Som sannolikt inte står liksom still...?

Tänk om jag strax kommer möta dom? De kan ju ha valt samma väg, fast från andra hållet...

Nu känner jag hur adrenalinet börjar stiga i mig. Jag talar dock förstånd med mig själv. Så här får jag ju inte känna. Jag som matte ska vara lugn, bestämd och kunna fixa allt.

Jodå! Efter typ två vägkrökar så står dom där, i isiga, smått sluttande nedförsbacken. De stannar upp. Inväntar mitt drag? Jag kallar in Zaffe till min sida, men fortsätter framåt. Intalar mig själv att förutsätta att andra klarar av sina hundar - annars hade de inte gått ut med dom...

Matten lockar med sig sin hund in på närmaste uppfart. Hon riktar in hundens huvud bortåt. Jag kommenderar Zafir att byta till min högra sida, så han kommer på utsidan - för att underlätta mötet - för oss alla.

Precis när vi passerar så håller matten händerna runt huvudet på hunden, så att den inte ser eller hör, eller kan vrida sig? Jag hälsar trevligt igen. Hon hälsar tillbaka med ett litet skamfullt (?) leende.

Mötet går åter igen bra. Jag och Zaffe går avslappnat framåt, men jag lyssnar dock ihärdigt bakåt. Vill vara beredd ifall att...

Sen går mina funderingar... 

Varför skaffar man sig en sådan hund? De måtte ju se nån form av skönhet i hunden. De kanske är uppvuxna med liknande hundraser? Men varför utsätta sig för andras fördomar (?) och andras eventuella glåpord och/eller mer eller mindre oförskämda handlingar? 

Hur som helst, när Zafir och jag sedan kom hem, så det första jag gjorde var att leta reda på ett gammalt retrieverkoppel för att ha behändigt i jackfickan - ifall att.

Igår, dagen före nyårsafton. När jag kör in på parkeringen så kommer jag på att jag har ju glömt att köpa "Schmackos"! Det har liksom blivit en nyårsaftonstradition. Minns ni min Spirou, som ju var skottberörd, men om han fick schmackos så var fyrverkerier genomlidningsbara. "Jag kan offra livet för en schmackos...", ansåg Spirre.

Infartsparkeringen ligger ju lite avlägset, men ändå typ mitt i samhället. Med andra ord ett ganska "bra" ställe att fyra av smällare/fyrverkerier på. Zafir och jag går mot jobbet. Jag funderar dock på hur det kommer vara på parkeringen sen, när vi ska åka hemåt.

Några timmar senare går vi ut från jobbet. Jag hade innan tanke på att smita in till ICA för att inhandla schmackosar, men äh! Jag är lat.

Vi hinner inte gå långt innan BANG!!! En ganska kraftig smäll, relativt närifrån. Jag sneglar så obemärkt som möjligt snett bakåt för att se Zafirs reaktion. Ja, han gick faktiskt bakom mig. Han hade just då ha råkat stannat till för att nosa i dikesrenen. Zafir ser genast upp mot mig. Jag berömmer och belönar honom med en halv näve godis. Har man inte något extra gott, får mängden bli desto större.

Vi fortsätter promenaden mot parkeringen. Precis när vi ska ta trappan ned mot gångtunneln under vägen så BRAKAR ett fyrverkeri till igen. Zafir ser åter igen genast upp mot mig - och jag berömmer och belönar nu med en hel näve med godis - samtidigt som tåget dundrar förbi! "Jaha, typiskt! Ska han bli rädd för tågskrammel nu med...?", funderar jag olycksbådande.

När vi närmar oss infartsparkeringen så spanar jag. Ser en människa gå där, men ser att hen har hund med sig. Så inte så troligt att de är där för avsikt att riva av några smällare/fyrverkerier.

Jag väljer att gå en liten sväng längs parkering och vägen medan motorvärmaren får jobba. Tvekade lite dock. Tänk om någon idiot i bilarna som passerar får för sig att slänga ut smällare mot oss. Jag är lugnt beredd...

 

 

 När vi sen är tillbaka vid bilen, så väljer jag att göra allt som vanligt - men jag ser ändå i ögonvrån runt för att se om någon kommer in till den öde parkeringen. "Är jag övermodig nu?", tänker jag dock de få sekunder som Zafir är lös innan han hoppar in i bilen.

Jag är väl medveten om att man har tur (!) att jycken inte reagerar negativt mot fyrverkerier, och jag gör så mycket jag kan i min makt att bibehålla det så.

Just det! På vägen hem så stannade jag till vid ICA Maxi för inköp av schmackos samt tuggben inför nyårsslaget.

Apropå idioter. Denna faktiskt väldigt fina julgran (bilden gör den icke rättvisa) blev nedsågad mitt i natten av vandaler. Tänk att man inte kan få ha nåt fint ifred...

Till och med jag, grinchenist, blev innan illdådet glad och varm i hjärtat varje gång man körde förbi granen. Den lyste upp så fint.

Funderar en stund på hur denna/dessa förstörarälskande person/er kan tänkas tänka...

Antagligen hade de värsta, häftigaste adrenalinpåslaget medan de motorsågade ned granen. Det borde ju ha hörts all världens väg. Ja, de borde inte ha sågat för hand. Det skulle ha tagit för lång tid, väl? Undrar om deras glädjetjut också hördes all världens väg när granen föll pladask - med kulor och glitter och allt? 

Enligt kommentarer i den lokala Fb-gruppen så skulle polisen tagit dom på bar gärning, men de lyckades ändå fly lagens långa arm. Tja, de lyckades även göra årets största lokala busstreck... Något man kanske kan vara stolt över...

Nyårsafton. Vi gick ut en kort vända på kvällen, strax före kl. 20.00. Långt bortifrån hörde man knallar och fyrverkerismatter, men Zaffe reagerade inte ett skvatt - och det gjorde då inte jag själv det heller. Tja, ibland har man tur...

(Alla bilder är från förr.)

Tvåtusentjugotvå. Vad var det man gjorde då?

Okej... Long time no see. Hm? Hur gjorde man egentligen när man bloggar?

 

Nu ska jag berätta vad jag och Zaffe gjorde 2022. Håll i er!!

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(Den tomma streckade linjen här ovanför får illustrera det.) 😉

Så that´s it! That's all. Hej då! 

 

Okej, då. Får väl göra ett försök. *bläddrar snabbt igenom kalendern (vilket gick väldigt fort) och försöker minnas*

 

Om jag minns rätt så var den enda tävlingen vi ställde upp i var Springer Östras Rally-KM (oktober -22). Den enda anledningen till vårt deltagande var att att det var nästgårds, på Väsby BK.

 

 

 

 Vi kom inte sist, men typ näst sist. Det passar väl bra? Nästgårds, näst sist. 😎

 

Zaf och jag på rastsväng vid Väsby BK.

Tja, det var väl allt?

  Jo, Zaffe har också ställt upp som min "sidekick" på "Vardags-skoj-lydnadskursen" (allmänlydnadskurs med inriktning förberedande agility, rally och freestyle) som vi körde dubbla kurser på våren (ska aldrig ha det upplägget mer) och en kurs på hösten (ska aldrig ha kurs på hösten mer 😉).

Jo! En kul grej apropå kurs. Jag är ju fortfarande medlem i pudelklubben och får därmed PN (Pudel Nytt). Jag brukar knappt läsa den, men jag bläddrade igenom det senaste numret - och döm till min förvåning när min kurs nämns där (inte vid namn) i ett repotage om hur det är att gå kurs med sin pudel. 

   I mitt bläddrande reagerade jag på en pudel som hette Chaplin (vilket sammanträffande, tänkte jag) och började då läsa mer ordentligt - och det var Chaplin från min kurs!! Vågade knappt läsa. Tänk om matten har skrivit nåt negativt...

   Men det var till och med mycket positivt. "Wow, vad rolig kursen är som vi går nu!", skrev matten i PN. Det som gör det ännu roligare är att Chaplin-matten har efter kursen återfunnit träningslusten som tydligen var tappad ett slag. Bra där!!

 

Påhittiga ÖHU:are tar skydd i höstregn.

 

Jo! Nu kommer jag ihåg. Körde ju också en kortkurs i freestyle för ÖHU! Det var skoj. Roligast var när vi körde en mycket improviserad avslutnings-TtM-program - och det blev riktigt bra (för att vara ett första trevande försök). Glädjen och lusten att dansa med sin hund skvätte ikapp med regndropparna. 😉 Jag fick också den goa känslan hur det tydligen är att vara koreograf med villiga adeptrar. Jag har ju aldrig någonsin testat att låtsas kunna koreografera. Synd att det inte filmades. 

Hehe! Eller kanske tur att det inte filmförevigas. Nu kan man leva på illusionen.

Men...? Vad är det här för ena bilder?

Jo, men visst!! Det var ju typ kvällen efter freestylekursen då det var jubileumsrallytävlingar på klubben! Det hade jag helt glömt bort.

Jag förstår i och för sig varför jag glömt det. Undertecknad var mer funktionär än tävlingsdeltagare. Jag bröt efter cirka tre skyltar på grund av ofokuserad hund... eller/och ofokuserad matte. 

 

Nåt som är positivt med att knappt ha tävlat nånting är vad med pengar man har sparat in, för att inte tala om bensinpengar!

Vad kan jag mer berätta..?

Tja... Nu har träningslusten kommit tillbaka. Längtar efter att det ska bli vårigt med torra gräsplaner. Tänk att jag längtar till att åter få känna den där unkna vårlukten när allt äckligt tinar upp. Det är vår det!!

Kanske testar att rallytävla igen i vår, och jag ser lite fram emot att träningstesta Zafir i agility. Freestyledansar gör vi alltid. Rätt som det är bjuder jag upp min hunddanskavaljer.

Vi (läs: jag) har våra utmaningar. Jag får helt enkelt bli en bättre hundtränare. That's it!

Till och börja med så har Zafir och jag bara kul. Helt kravlöst. Leker och umgås. Tränar framför allt rally och freestyle. Och hoopers när brukshundklubbplanerna är springbara.

Här nedan ett par filmsnuttar där vi leker kurragömma hemma på tomten.

Jag är lite tveksam om Zaf verkligen tycker det är kul, men lite skoj ska väl även jag få ha. 😉

"Zafir! Sitt! Kurragömma! Inte tjuvkika!" *springa bort och gömma sig* "Zafir! Klart!!" är mina "kurragömmakommandon". Här gör jag det jättelätt - bara för att öka på hans självförtroende, typ.

Zafir hittar mig inte utan "ledtrådar".

Jo... Kan väl också tala om att... Nä, vill inte. 

*suckar*

Okej. Det har nu gått över fyra år. Jag kan nu kolla dom där Fb-minnen (som är äldre än fyra år) som ploppar upp utan att det känns som en kniv hugger in i hjärtat och vrider om.

Jo, jag saknar honom innerligt, men... det funkar.

Pingu kommer alltid vara vid min sida.

Till skillnad mot Rupert, som nu inte alls längre känns som min. Och han har gått och blivit viltspårschampion!! Hihi! Lite stolt är jag nog - lite så här vid sidan om. 

Vägen tillbaka..? Hur gick det sen...

En resumé över året/åren som gick, efter Rupert och efter Pingu.

 

Detta är ett typ sammandrag över 2020 årets "anteckningar". Därav (ibland) presensform fast det är dåtid. Eh..? Det heter väl fortfarande presens nu för tiden..? //Hon som gick i plugget för en "kvart" sen. 

 

Hehe! Tiden går... Detta blogginlägg har legat i träda lääääänge. Nu ett något förkortat inlägg. Det är knappt jag kommer ihåg hur man hanterar bloggskrivandet.

 

Först var träningslusten helt tappad. "Nä, nu lägger jag av! Blir en vanlig Svenssonhundägare". Måste säga att denna "ingaofficiellatävlingarpgacorona" passar mig perfekt. Tävlingssuget är puts väck.

2020 - coronaåret - för mig året då man ofrivilligt blev enhundsägare (har ju haft som mest fem hundar samtidigt). Allt det här runt Rupert har tagit mig illa... För att inte tala om den mycket hastiga och helt oväntade förlusten av Pingu...

Brukshundklubben, före skymning, fredag 10 april -20.

Våren 2020

Lite ibland så kommer dock träningslusten lite kort tillbaka, men för det mesta är den totalt borta. Känner mig värdelös, utvecklas nada. Ständigt tillbaka till ruta ett.
Försöker tvinga mig att träna. För hundens skull, men alltför ofta blir det håglöst. Och då kan man knappast begära att hunden ska utföra stordåd.

Funderar starkt på att lägga av helt.
 Det tar till och med emot att gå ut och promenera med hunden. Det är bara jobbigt. Vet redan innan hur det kommer att bli; jobbig dragig hund som inte min kropp riktigt uppskattar - och så ältandet.

  När inget annat upptar ens uppmärksamhet, så kommer tankar och funderingar på det som hänt. Försöker fundera och lista ut frågor jag sannolikt aldrig kommer få svar på. Vågar inte fråga. Litar inte på folk. Orolig att säga fel saker. Folk som man trodde var ens allierade, som plötsligt blir arga och skäller ut en. Folk som väljer att missförstå? Varför?

Jag veeet! Jag ska inte bry mig. Men jag är också så förbenat nyfiken av mig. Alla dessa "... men varför gjorde/sa hen så..?" 

Och varför dog Pingu? Skulle jag ha kunnat..? Känner fortfarande att jag svek honom...

Ni som känner igen den här bilden och ser skillnaden kanske förstår varför.

 

 

 Äh! Vet inte hur många gånger jag börjat skriva här för att sedan genast ge upp, tappat lusten. Men nytt försök...

(våren -20) Jag tvingar mig att träna. Korta stunder. Åter igen (för tretusensjuttioelfte gången) börjat om från början. Ett par kvällar, precis innan skymning, när vi i alla fall var i närheten av brukshundklubben, så åkte vi dit, Zafir och jag. Vi hade inte varit där på evigheter!
   Vi tränade freestyle lite kort. Jag spanade bort mot den lockande agilitybanan, men ratade den. Var så orolig att åter igen bli besviken. Det var säkrast att låta bli. Tyar inte med att bli besviken åter igen. Freestyle-träningen hade ju gått så bra. Vi var båda glada - Zafir och jag.


 För ett tag sedan (slutet av april -20) fick jag några Rusta-slalompinnar.
Testade dom hemma på tomten och med Zafirs älsklingslångpiporm som belöning.
  

Tjohooo!!

Zafir tyckte det var skoj. Han till och med voffade av upphetsning!! Det var första gången han visade riktig glädje i samband med agility.
 Det var så trevligt att se honom ha ett driv, och visa en äkta lust att forcera slalomet. Han tyckte det var kul. 😊💗


   Men undrar hur det funkar på klubben, med alla doftstörningar?
  

Triumferande frivarv med den lååånga pipormen i högsta hugg på en öde brukshundklubb helt för oss själva. 😊😊 (torsdag 23 april.-20)

 

Nån kväll senare åkte vi förbi brukshundklubben igen, men då var nån där. Vände och åkte hem igen. Samma sak kvällen efter. Vill inte utmana ödet. Vill inte falla in i gamla vanor igen. Vill vara själv. Orkar inte med folk. 

 

Måste säga att det här nya coronalivet med avstånd och inga tävlingar passar mig. Ja, förutom detaljen (not) att folk dör...

 

Agilitybanträning på WBK

Tränade agilitybana på Waxholms BK tillsammans med delar av vinterträningsgänget. Zafir var duktig. Han till och med vaffade exalterat även här, men vid den tredje rundan (med pauser emellan) så hade han sloknat i slalomet. Jag själv har absolut ingen kondition att klara av att springa överhuvudtaget. (söndag 26 april - 20)

Agilitybanträning med Waxholmsgänget igen. Tur att man har kompisar som tar initiativ till träning så man får andra tankar än frestelsen att somna om i soffan typ (söndag 31 maj -20). 

 

"Vadå? Jag har suttit här stilla heeela tiden... Det var stolpen som ville hälsa på hunden som parkerade intill oss. Jag var ju liksom tvungen att följa efter i och med kopplet. Faktiskt!", påstår Zaf (mer sanningsenligt: Zafir drog så pass mycket mot grannhunden att stolpen lossnade). (14 juni -20)

Freestyle

Tränar freestyle lite då och då. Hemma tar vi en agilityslalomrepa när andan faller på. Många gånger varvar vi freestyletricks med slalomet. Zafir är på. Han voffar exalterat. Tänk att jag har fått jycken att tycka slalomgrejen är skoj!

Det gick riktigt bra att träna freestyleprogram här i "ingången" till skogen. (torsdag 30 april -20)

 

Och så var det kursdags...

Man hade ju anmält sig till dessa tre kurstillfällen för typ ett halvår innan.

Zafir på kurs. Visst verkar han taggad och ivrig att själv få springa ut på agilityplanen..? 😏 Nä, han spanade hela tiden åt annat håll. *suckar*

Kan inte påstå att det gick nå´ bra på kursen. Jag blev besviken över både hunden och mig själv. Jag skulle ha gjort annorlunda. Sagt annorlunda. Varit envis (på flera plan). *ångerfull*

Vi hade ju bokat in hela tre kurstillfällen under våren, men de sista två blev med kort varsel inte av för att instruktören plötsligt blev sjuk. Tala om att lyckas pricka in just våra kurstillfällen. Får väl erkänna att personligen blev jag bara glad... att få slippa... Det var som en sten föll från ens axlar när beskeden kom att det var inställt...

 

  Tja, det är väl meningen att man ska (bör) bli peppad efter att man har gått kurs, men... det kändes typ att gå kurs med mig själv som instruktör. Samtidigt förstår jag instruktören fullt ut. Hon sa precis allt jag själv skulle ha sagt till en kursare som jag, eller skulle jag det..? Nä, fick lite av en tankeställare där, hur man blir en bättre instruktör. Oj, nu lät det lite stöddigt och orättvist. Även en instruktör kan ha en dålig dag. Jag vet av egen erfarenhet. En kursdeltagare kan även den ha en dålig dag - jag vet.

Letacupen...

... återuppstod denna försommar (2020). Jag testade först lite halvfuskigt här hemma på tomten och jycken tyckte det var urskoj och han var förvånansvärt duktig.
   Men hur skulle det gå på bortaplan och med andras prylar? 

Zafir väntar på sin tur (torsdag 28 maj -20).

 Det fanns söt löptös i närheten och dumma matten tänker då genast: "Ja! Nu ska vi passa på att träna antilöptösträning!". Zafir blev desto gladare när han hade duktigt hörsammat mattens kommandon - och fick då belöningen att hälsa lite kort på henne (med löptösens och hennes mattes medgivande). "Kul, men allldeles för kort dock!", visade då Zaf.

Dags för letacupen igen...

Vi hade gjort misstaget och tränat en gång på bortaplan inför detta. Ska aldrig träna nå´mer! Träningen gick ganska uruselt. Letacupen gick ännu mer uruslare! (sic) Vart´ sur och grinig.

Här sitter en sur samt besviken matte (syns ej i bild som tur är) och en glad hund som vill ut och nosa mer runt omgivningarna inkluderat uppletanderuta med omnejd. Zaf saboterade mest genom att okynnesflytta på uppletandeprylarna. Hmpf! (torsdag 4 juni -20)

 

  Tror nog att alla deltagare hade svårare vid detta tillfälle. Jag blev i och för sig även sur, grinig och besviken matte beroende av andra... yttre orsaker; telefon som ringer och stör samtidigt som hund drar och plötsligt tokrycker till så man nästan ramlar baklänges samt insikten att jag vågar inte längre låta Zaf hälsa på andra hundar. Orolig att nåt ska hända. Kanske en överdriven oro?

12:e juni

Uppletande i extremt myggtät skogsbacke. Fast Zaf brydde sig inget om mygg. Pipankan drog till sig Zafirs hänförda nyfikenhet. "Den e min!!", visade han. Vilket det ju inte var.

 

Rättvist ska de´ va´

 

Omorganisationen på jobblagret pågår fortfarande. En sysselsättning som jag uppskattar mer än min hund. Som synes.(3 juni -20)

Ytterligare en sen kväll...

... när man i alla fall var i närheten av brukshundklubben så styrde bilen dit... 

... och det var tomt och öde, så då tog vi en kort agilityträningsstund. Zafir tycker att rusa runt med belöningstofsen är roligare än vad hans matte tycker det är att titta på medan han rusar runt. *menande* Fast då är vi väl kvitt med tanke på när vi är på jobbet. Rättvist ska det va´! (onsdag 3 juni -20)

 

Vad finns på andra sidan av tunneln? Kommer man komma tillbaka...? (eller rättare sagt: "Vad svalt och skönt det är inne i tunneln! Kan man bosätta sig här, månntro?" Gillar inte när det är typ 30 grader varmt.)

 

Agility SM-bana a´la Corona

Smarta och initiativiga klubbkompisar hade byggt upp SM-hoppklassbanan. Självklart måste man passa på att testa den. Hehe! Jag och Zafir gick ganska snart över till blåbärsklassalternativet. 😉

 Nån vecka senare hade man byggt upp SM-agilityklassbanan... Haha! Nä, den gav vi upp typ genast. Den var helt klart över ens league.

Rallytävlingsträning

Jag har ju lagt av med rallyn! Men det anordnas fyra rallytävlingsträningar på hemmaplan så... är man dum om man inte passar på.

Det gick helt okej vid det första tillfället (29 juni -20). Fast Zaf egentligen tävlar officiellt i fortsättningsklassen, så anmälde vi oss ändå till lättare klassen - med koppel på! Som sagt; vi börjar om från början.

Rallyträningstävling nr 2

 

13 juli -20

"Ikväll var det rallytävlingsträning igen. Har eg inte mkt att säga om det än att det gäller vara envisare än jycken och inte nöja sig med halvfokusering. Nä, gör om det igen och upp med Zafir-huvudet. Då Zaf, blir det så mkt roligare. 😊 (tog om flertal transportsträckor/skyltar innan jag blev nöjd)

Och så är det lite lustigt (?) att jycken vet så väl att man nyss passerat målskylten... Och då går man minsann så fint så fint så med fokus på matte. Hm? Just det ja!! 😉
Men det är inte lätt att ha samma "viharprecispasseratmålskylten"-attityd i sig hela tiden, mitt i banan. Jobbar på det." (belönar redan även lite då och då mitt i banan, men han har en helt annan attityd efter målskylten)

Rallyträningstävling nr 3, 3 aug -20

"Idag har Zafir faktiskt varit duktig hela fyra (4) gånger!! 😊💖" (citat från min Fb-vägg)

 

Nr 3. Rallyträningstävling på kvällen. Med flit får löptiken starta nästsist och före Zafir. Fast jag hade godbit i handen så fick jag först verkligen jobba för att få hans fokus. Fick vid ett tillfälle t o m peta till honom lite lätt. Sen gick det som på räls med fin kontakt och då passade jag på att tokbelöna med leksak mitt i banan. Resten av banan gick hur fint som helst! Jo, och Zafir var lös!! 😊 

 

Nr 4. Testade sen efteråt den svårare träningsbanan. Nu dock kopplad. Han fixade allt. T o m högerhandling! Visserligen med den smarriga torkade ko-lungsgodbiten i handen, men han gjorde det snyggt!! 😊 

Idag tycker jag om Zafir extra mycket. 💖"

(Duktighet nr 1 och 2 var vanligt simpelt vardagslydnad, typ. Duktig i skogen och samarbetsvillig vid borttagning av fästing som satt på hans ögonlock)

Idag tycker jag om Zafir extra mycket. 💖"

Rallyträningstävling nr 4, 15 aug

Fb, 15 aug -20:

"Idag var vi på sommarens sista rallytävlingsträning. Och jag kan väl erkänna att jag har nu, efter dessa träningstävlingar, fått tillbaka glädjen i rallyn. Tack för det ni som har fixat!! 😊
Det var hiskeligt varmt i dag, men vi hittade en liten skuggig hörna att slå läger i. Många frön blev det i den ESS-pälsen. 😉

Nu har jag kört med godbit i handen - nästan - hela tiden, men en vacker dag - om nåt år eller så 😉 - så kanske vi kan plocka bort godbiten och även den plötsliga dragkampsleken mitt i banan. Idag blev kampleksaksbelöningen efter hopphindret så han inte skulle löpa åstad som han brukar. En vacker dag så... 😉 😊"

Sommarcupen 2020

 

Även 2020 så anordnade klubben traditionen (instutitionen?) Sommarcupen, men i år a ´la coronastyle, det vill säga för att få ned deltagarantalet fick enbart ÖBK/HU-medlemmar delta.

  Vid det första tillfället (25 juni) så gick det "helt okej... Zafir skuttande mer än snofsade runtom" enligt min Fb, och då får man väl lita på det. 

Sommarcupen deltävling nr 2, 1 juli

Söta löptöser både till höger och vänster. Och Zafir och jag slår läger typ mitt emellan dom! Det som löptösbeståndigt ska bli...

 

Är ändå ganska nöjd över sista loppet (agilityklass) där jycken fixar slalomet helt på egen tass och med ett driv (ja, i ESS-mått mätt).

 

 Måtte säga att jag fick jobba för att få upp kontakten med Zafirsniffarnosen innan agilityklassen. Antar att sötlöpisarna då hade hunnit "besudla" området. Fast jag vann över dom.
   Fick tipset på rallyträningen att ha längre uppvärmningsprocedur (har faktiskt tänkt samma sak), men det är inte lätt. Genast man stannar upp för att kolla om det är ens tur att äntra banan så tappar jycken fokuset - och näsan åker ner i backen, och så får man typ börja om från början igen.

Jag får väl försöka jobba vidare på nåt vis, få nån rutin, på och av-knapp där påknappen är svårare att få till.
 

Från Fb:
"Ikväll var det Sommarcupen igen med bästa löptiksträningen med löptik till höger och en till till vänster - plus en till på jobbet. 😊 När vi efteråt gick i jobbkorridoren så var Zafir överlycklig och hade väldans bråttom att komma in. Söt-tösen hade ju varit där på dan! 😊

Även om vi diskade oss frivillig (godbit i handen och skippade några hinder för att få någorlunda flyt o fart) så känns det som två "segrar" ikväll: Jag fick (till slut) igång honom trots söttösstörningen samt att han fixade slalomet i agilityklassen helt på egen tass och med fart. 😊

Positivt också att efter loppen var han mer intresserad av sin matte än söttöserna/dofterna. Det gäller att träna och utnyttja dom väl. 😉 Tack för träningen! 😊

Lite (läs: väldigt) irriterande på jobbet efteråt, då jag inte hann klart med det jag ville. 😒 Valde mellan middag eller att göra klart... Efter ett velande så valde jag middag. Var i McDrivenkön 20 minuter innan de stänger vid midnatt. 😊 "

 

Sommarcupen nr 3, 9 juli -20

Från Fb:

"Känns lite som en seger!! 😊 Tre löptikar (fick reda på efteråt att det var faktiskt hela fyra stycken) vs Zaf - och matte och agilitybanan vann!! 😁😁
    Eg hade jag absolut ingen lust, ville stanna hemma och strunta i Sommarcupen. Tappat träningsgnistan. Men i o m jag ändå ska dit o hämta protokollen, så... laddade jag om.

    Körde nya låååånga uppvärmningen med att köra nästan typ hela freestyleprogrammet samt utnyttjade ett par högintressanta luktfläckar som belöning varvat med godbit. 

   Trots att söttös i höglöp (!) startade (med flit) precis före Zaf så fixade vi det. Vi diskade oss visserligen frivilligt med godbit i handen och i starten lockande med en golvmopptrasa (pryl som användes vid sista Letacupen, som Zaf tyckte var urskoj, så han fick den. Han tyckte dock den var urtrist förra Sommarcuptillfället, men idag valde han den).

    Båda banorna var Zaf-banor utan en massa tvära svängar och så fanns det tre naturliga/strategiska ställen där jag kunde kort belöna med kamptrasan. Jag menar golvmopp-prylen.😊

    Efteråt, efter väl utfört arbete/lopp/lydnad/trix/kontakt, fick Zaf den allra, allra bästa belöningen: Tillstånd att få nosa av den ena söta löptösens lägerplats. 😊💖😊
    Det gäller att jobba med störningarna istället för mot dom. 😉 Tack alla löptösmattar för kvällens träning! 😊 Den är guld värd."

 

Här nosar han grundligt efter var söta löpistösen har suttit.

Sen fick han tillstånd att nosa runt hundburen. Det var såååå spännande! Bästa belöningen ever! Nja, nästbästa, kanske. 😉

 

11:e juli -20

 

 

 

 

"Han är lite småknepig, den där Zafir. 😊 💗
Nu på kvällen åkte jag till brukshundklubben som var så öde och fin med nyklippta planer. (tack gräsklippargänget 😊 ) ffa för att träna svängar.

 När Zaf o jag ska börja värma upp så är hundskrället totalt ointresserad. Jag viftar med godbit framför nosen, men det är som om jag inte existerade. Tala om att man blir less!! 😡 Här åker man för att ha roligt tillsammans med sin hund och så... Grrrr.

Det råkar ligga en liten pinne (typ en söndersprucken spårpinne, såg den faktiskt redan på senaste Sommarcupen) intill där vi står och jag råkar se när Zafir lite förstrött upptäcker den. Jag kastar mig på den och rycker bort den precis framför nosen på Zafir - som blir jättetaggad!! "Matte har tagit guldpinnen!!" Nu är han på!! 😄

Så då använde jag denna lilla oanseliga pinne till värsta bästa belöningen när vi sen tränade - och det gick alldeles utmärkt. 😊 Prata om att jycken är ombytlig." 

Finaltillfället, Sommarcupen nr 4, 5 aug -20

 

 

"Ett konstaterande: Om man deltar på alla deltävlingarna på Sommarcupen och diskar sig frivilligt på samtliga tillfällen så kommer man på en hedrande (not) 😉 niondeplats på totalresultatlistan av 15 startande (i XL-klassen). 😉
Tja, Zaffen kan iaf springa och skutta och kuta över balansen (favvohinder) och numera forcera slalomet i full ESS-fart (kan absolut ej jämföras med BC-fart), men det där med att svänga... Äsch! säger Zafiren. 😉😊
Observera hans söta StigHelmer-tofs på bilden."

 

Måste ändå erkänna att det kändes skönt att Sommarcupen var slut för i år...

Freestyle prova-på, 23 juli -20

"Ikväll har Zafir debuterat som demonstrationshund! 😊 

Han fick ställa upp för sin matte på en prova-på-freestyle-kurs, och han uppförde sig helt godkänt. Han åt inte upp en endaste hund utan visade upp freestylekonster som sig bör. Smet bara iväg en (1) gång 😉 och då var det för att nyfiket undersöka en kursares ryggsäck. Var lite kul att höra kursarens, luttrad hanhundsägare, spontana rop: "Kissa inte på min ryggsäck!!" Zafir kissade inte.  

Bilderna är från efteråt när alla (typ) hade gått hem."

Lycka är en öde brukshundklubb 😊

 

24 juli -20:

"Lycka är en öde brukshundklubb. 😊 

Direkt efter jobbet åkte Zafir o jag först till ÖBK, men där var det folk. Ville vara ifred. Åker hemåt, men på vägen får jag infallet att ta en tripp bort till Waxholms BK.
Inga bilar på parkeringen. Borta vid agilityplanen står ett rådjur och betar i lugn och ro. När vi klev ur bilen så blängde den surt mot oss, för att sen vigt skutta över staketet och försvinna i buskagen. 

En numrerad bana stod klar och inbjudande. Efteråt knallade vi bort till sjön - till Zafirs stora lycka. Fast han blev först lite fundersam hur man egentligen kommer ned till vattnet från klipporna. 

När klockan började närma sig halv tio på kvällen så tyckte jag det var nog bäst att gå tillbaka. Känns lite kymigt att vara helt själv ute i obygden. Visserligen såg jag på bilvägen dit en skylt som påstod att "Vaxholm är den tryggaste kommunen i länet", så tydligen var min "kymighet" helt obefogad. 😉 

När vi sen kom tillbaka till den fortfarande öde brukshundklubben så kom trivselkänslan tillbaka igen. 😊"

 

Rallyslalom!! 😊

Den nya sporten "Rallyslalom" pågår.

31 juli -20:

"Idag tränade Zaf o jag den nya hundsporten "Rallyslalom" 😉 på en öde brukshundklubb en sen fredagskväll. 😊 

Efteråt tänke jag, trots skymningen, att Zafir skulle få simma lite i sjön, men det stod en ensam bil på parkeringen, så då avstod jag och tänkte: "Vem sjutton får idén att bada klockan halv elva på kvällen?" 😉"

"Jo, för er som inte vet hur den nya hundsporten "Rallyslalom" 😉 går till, som Zaf o jag körde igår kväll...

Steg 1: Man har ett gäng tomma rallyhållare som man improviserar intill olika rallymoment efter behov. Det viktigaste är att jycken har fokus på föraren. *menande* 😉 

Steg 2: Man kör slalom i max fart från alla håll och vinklar med låga hopphinder vid sidan om slalomet. Lite då och då forceras - hej vilt! - även bänken/bordet som står intill "rallyslalombanan" (syns ej i bild). 😀
(Har aldrig sett Zaf ta slalomet i sådan fart 😊 )"

 

Ja, alla medel är tillåtna - bara man har kul!

Nåt jag har tänkt på ibland under året är om jag hade typ "satsat" lika mycket på Zafir som jag nu gjorde även om Rupert hade varit kvar här hos mig. Jag tror (är övertygad) att jag skulle ha gjort det. Har alltid låtit alla hundar fått sitt. Fast... antagligen så hade nog Ruppisen fått mer agility än Zaf.

 

Okej! Där slutade visst mina "anteckningar" för 2020!!

Nu hoppar vi fram till 2021.

 Köpte faktiskt som vanligt en fickkalender, som jag brukar göra för att fylla i alla tävlingsdatum... Som jag liksom gjort sen urminnestider. Jag inhandlade den nog av ren vana. Om jag bläddrar i den nu så är den helt tom, typ.

 

 

   Anteckningar för "Vardags-skoj-lydnads"kursens datum finns i kalendern. Zafir fick vara min sidekick på kursen, och han gjorde det oftast med bravur. Haha! Fast vi borde ha pratat ihop oss bättre; det är svårt att visa hur man lär in nåt som hunden redan kan. "Du tjuvstartar ju hela tiden, Zafir! Du får vänta! Jag har inte pratat och instruerat färdigt för kursdeltagarna än, ju!"

 

Sommarcupens deltävlingsdatum är noterade i fickkalendern. Zafir ställde inte upp i år. Jag tyade inte. Har så ledsnat. Känner inget sug. Har så givit upp. Plus att vi båda är så ur form - rent fysiskt. Jag ställde dock givetvis upp som funktionär samt förste resultatlisteskrivare. 

 

Jo, nånstans där på våren 2021, så hade Springer Östra planerat rallylydnads-KM, och jag bröt mitt (fåniga och barnsliga) löfte (se tidigare blogginlägg, "Den andra sidan av myntet") och anmälde Zafir. 

   Dock efter att Zafir och jag var med på rallybaneträning på hemmaklubben (då det gick ganska uruselt), så ångrade jag att jag anmält oss. Men KM:et blev inställt (uppskjutet till hösten) på grund av för få anmälda - och jag blev så lättad! Jag tackade dock ja till erbjudandet att låta min anmälan stå kvar till hösten.

*bläddrar i kalendern* 

 

Helgen 10-11 juli hade vi agilitytävlingar på hemmaklubben. Jag jobbade ena dagen (alltså på mitt jobb), men funktionärade den andra. Zafir fick sitta på avbytarbänken (i bilen) hela tävlingshelgen. 

 

Jag sitter och väntar på att mina kursdeltagare ska komma. Under tiden så passade lydnadsproffsen på att utnyttja leksake- och godisburk"minfältet" som jag precis lagt ut till kursen.

 

 Sen i september så är det "Vardags-skoj-lydnads"kursen igen. Denna gång så var min Zafir-sidekick inte lika duktig. Han fick inte vara med lika ofta som på vårens kurs. Fast å andra sidan så är det ju bara bra när ens demonstrationshund inte riktigt gör som man tänkt sig. Kursdeltagarna får ju då se hur man gör för att få jycken att göra som man vill, men jag orkade inte med bångstyrig "side-kick"-hund.

 

Hemmaklubben firade Hundens dag den 19 september. Självklart ställde man upp att hjälpa besökarna. Detta år höll jag till på agilityplanen. Träffade Ruperts kullsyster. Det var kul att åter få se ESS hoppa agilityhinder. Ville kidnappa jyckarna, men nöjde mig med att instruera matten istället.

    Innan vi åkte hem så körde vi rallybanan som var uppställd. Det gick hyfsat.

 

Söndagen, helgen efter, ställde Zafir upp som "störningshund" på en valpkurs. Först skämdes jag väldiga, men sen visade vi hur man jobbar med nosig och dragig hund, hur man får hunden att fokusera på sin matte.

Plötsligt la sig Zafir raklång på gångvägen medan det var en liten stunds teorisnack. Detta är en "bieffekt" från "filtträningen"; ofta om jag står still (eller sätter mig ned, förstås) så börjar Zafir med sitt fördolda godistiggeri

 

Lördagen, den 2 oktober, var jag "(lekmanna-)domare" på Waxholm BK:s blåbärsagilitytävling. Det var kul. Roligt - och intressant - hur lätt - och rätt - allt blir när föraren handlar tydligt (visar rätt). 

  Flera gånger kunde man redan innan ekipage blev diskade (pga fel väg) se att nu kommer det gå åt skogen - enbart för att föraren inte ännu har kunskapen/erfarenheten hur man handlar sin lagkamrat jycken som irrade runt i sina försök att göra rätt. Funderade på att proffsdomare borde bli ganska frustrerade att se dessa nybörjarekipage?

Jag hade planerat att köra Zafir på banan sen när alla hade åkt hem - i lugn och ro. Utan den minsta press.

 

 Fick frågan om jag ville köra Ebony, som är jätteduktig agilityhund. Hennes matte hade ryggskott. Först var jag tveksam. Kände lite press med publik. Speciellt när man nyss varit domare, men sen så körde jag bara. Det var riktigt kul att köra fina Ebony! Kul att visa att jyckar faktiskt kunde gå felfritt. 

Sen tog jag mig mod att även köra Zafir inför publiken. Det gick hyfsat bra ändå. Kul att visa hur olika hundar kan vara, och hur olika man bör handla dom. Var glad att jag vågade.

 

Något jag inser är man mår helt klart bättre när man är ute och umgås med folk. Även efteråt.

Helt plötsligt blev det höst - och därmed det där uppskjutna rally-KM:et arrangerat av Springer Östra!! 

  

  Vi hade absolut inte tränat tillräckligt! Ville inte!! Men åkte dit ändå. Mest för att stödja arrangörerna. Det var inte många anmälda, och då ville jag inte hoppa av. Man ska vara glad att folk tyar med att arrangera saker för sina medlemmar, och då bör man ställa upp. Jag hade absolut inga förväntningar att få nån bra placering. Har tränat alldeles för lite.

Hela bilfärden dit så mumlade jag för mig själv att jag egentligen inte vill. Jag var också - som sedvanligt - väldigt sen. Det var tveksamt om jag skulle hinna dit i tid. Vilket jag ändå på nåt mirakulöst vis gjorde! (De var nog lite försenade)

När jag skyndade mig in genom brukshundsklubbgrindarna så stod hela gänget samlat utanför klubbstugan. Det var hög tid för utrop av startnummer och sen domargenomgång samt banvandring.

   Några vänder sig om när jag skyndsamt passerar grindöppningen och jag känner ett obehag, men väl framme så hälsar Ruperts uppfödare ett glatt "Hej!" och jag känner mig välkommen. Zafirs pappas matte kommenterar nåt om att jag var sen som vanligt. Ja, de känner mig. 

 

Zafir tigger godis a´la "filtträning", alltså helt på eget initiativ.

 

Det var en trevlig tillställning i vackert höstväder. Men jag känner mig inte bekväm. Är så orolig att Zafir ska göra nåt dumt. Håller mig på avstånd. Tänker att jag borde skärpa mig; man blir behandlad såsom man själv uppför sig... men jag är inte så där socialt pratsam av mig.

   Man säger några ord här och där, men håller mig mest tyst på min kant. Lyssnade på de andras samtal. Hör någon säga: "... har inga förväntningar. Bara man inte kommer sist."  Gick bort och körde lite agility med Zaffe under lunchbreaket.

Själva tävlingen? Jo, det var som vanligt. Zafir supernosig. Jag kämpar och jobbar och bjuder på mig själv. Första banan gick... hyfsat är nog att ta i, men hyfsat med tanke på noseriandet.Tänker att jag ska kämpa och få poäng så man blir kvar i KM:et. Fick domarkommentaren: "Bra kämpat! Positiv matte! 😊" 44p.

Andra banan var etter värre. Nooooooosa! Trots uppvärmning i massor! Nu hade jag ju gott om tid. Men precis när man ska gå in på banan så fastnar han i en luktfläck. Så typiskt!

  Efter ett par skyltar så ger jag upp. "Nä! Nu börjar jag om från början!!", säger jag högt och går tillbaka till startskylten. Diskar mig med andra ord frivilligt.

   Nu går Zafir bra (relativt). Domaren frågar högt: "Men varför går han så bra nu?Varför gjorde han inte det från början?". Jag svarar inte. Fokuserar på Zafir, men tänker att jag vet varför. Zaffe går riktigt bra, och domaren uppmanar mig att belöna, men jag hade ingen leksak med mig - bara godis. "Har bara godis!", svarar jag. Så jag fortsätter.

   Måste kämpa och jobba. Tar om några skyltkombinationer. Jag låtsas ta upp godis från fickan. "Jag låtsas bara!", förklarar jag för domaren. Är envis. Jag ångrar mig sen. Skulle ha avbrutit när det gick bra och sprungit ut från banan och belönat. Lätt att vara efterklok. Dumt!

 

 

Prisutdelning. Det var några/nån som deltog utom tävlan (ej medlemmar i Östra) de fick sina protokoll innan KM-resultaten utropades.

   Jag är helt inställd på att bli först uppropad - det vill säga sist. Mycket riktigt. Placering fem. Till min förvåniing fick man världens finaste prisrosett... men jag känner mig inte värd den. Är helt bedrövad och ångerfull. Skulle inte ha brutit andra banan. Eller åtminstone belönat ordentligt medan han gick bra. För framtida eventuella tävlingar. *suckar*

Till min förvåning skulle även Zafir vara med på prispallfotot. Glömmer att jag har den fina prisrosetten i fickan. Har fullt sjå att få Zafir att sätta sig ned framför mig. Är orolig för gruff. Fanns ingen antydan till det, men jag... *ruskar på huvudet åt mig själv*

På bilfärden hem är jag barnsligt gråtfärdig. Jag tyar inte med längre att alltid vara den som kommer sist. 

 

 

Några timmar senare. När arrangörerna lagt ut resultatlistan på Fejjan, så inser jag... men..? Vi kom ju femma! Visst var vi fler deltagare än fem stycken i den lägre klassen! *försöker minnas antal startnummer* 

Inser nu... och jag skäms! Jag skäms att vara en dålig förlorare, typ. Vem har jag blivit? Jag som alltid har varit den som gör hellre än bra. För att visa att det är deltagandet som är grejen. Inte att jämföra sig med andra eller placeringen.

   Dumma Pingu! Det är han som gjort mig bortskämd, eller? Han som fått mig att få smaka på segerns sötma. Så jag nu kan jämföra. Mellan att vara en loser eller en vinnare.

Där satt den! Första gången jag lyckats få jycken att hålla i en prisrosett. Framgång!

Jag skäms.

På nåt vis blev detta rally-KM ett uppvaknande. Nu! Skärpning! 

 

Jag har dock redan under de senaste månaderna ändrat vanor. Slutat att kolla in Fb:s "minne den här dagen" för jag blev bara vemodig och ledsen. Även om det var glada minnen.

   Med lite vånda gick jag dock in och kollade inför Pingus dödsårsdag. Var lite osäker om det var den åttonde eller nionde november. Det var mest smärtsamt att läsa mitt inlägg den åttonde. Då var jag stolt och glad över att jag hade lyckats träna och vänja Pingu med att bära tratt. *djup, bedrövad suck* Men jag var förstås orolig inför själva operationen... *suckar djupt*

 Jag har också slutat att lyssna på min egentliga favvo-låtlista (på spotify), eftersom den har många vemodiga låtar och minnen från förr. Mitt förnuftiga jag väljer istället min "gladalåtarlista".

Det var även en tid i våras/försommaren som jag funderade på om man borde flytta härifrån - bort från alla minnen; den där stenen, den där stubben, där brukade vi... Pingu och jag.

 

"Flyttahärifrån"-känslan har dock nu gått över. Det gör inte längre lika ont att se minnesställena.

 

Jo!! Kom precis ihåg! Men man kan bli överraskad! Jag sitter och kollar in ett TV-program (Bäst i köket, tror jag det var) i lugn och ro. Det slumpar sig att de spelar en låt som jag har på min "åka-på-tävling-pepp-CD" (som ligger och dammar ihop i bilens handsfack) - och det hugger till i hjärtat på mig. Från ingenstans! Tårarna börjar välla upp. Bara så där bara! Jag blev så förvånad, överraskad, men det gick strax över.

Det känns lite konstigt när man läser på Facebook om sina klubbkamraters tävlande. "Ja, just det! Den tävlingen brukar vara vid den här tiden på året, ja...", tänker jag lite dystert konstaterande. Nu exempelvis senast rallytävlingen i Väsbyhallen. Och så det här att flera av ens agilityklubbkompisar har varit i den där nya inomhushallen (i Sthlm-området) som jag inte riktigt vet var den är... Det känns lite konstigt... och kanske även känner man sig lite utanför.

   Lite märkligt hur man kan komma ifrån nåt som man har varit envolverad i sen typ mitten av 90-talet. Nu har jag inte ens kollat in vare sig SBK-Tävling eller AGIDA på år och dar. Undrar vilket lösenord man har..? 

Hm? Överdriver nog lite... Minns två två-års perioder utan tävlande; när Keaton var skadad och efter Gromits (alltför tidiga) bortgång.

 

Det bästa man har sätter man under bordet. 💓😉

Ibland funderar jag på hur det skulle ha varit om jag valt att placera om Zafir istället (vilket i och för sig inte fanns/finns på världskartan, typ). Älskar min Zafir (även om han ibland gör mig vansinnig).

 

Hur som har jag inget tävlingsug. Tror jag fått nån släng av scenskräck. Vill bara vara ifred. För mig själv. Eller möjligtvis vara med en (väl utvald) mindre skara. Och ingen tävling.

Jag har förresten återintagit skogen. Gillar numera skogspromenaderna - och med lös Zafir. Tycker mig numera ha god kontroll och kan hejda honom. Han som förut var en notorisk smitarjaktspårhund i skogen. Men visst har vi tränat detta. Mycket. Och mycket godis går det åt. 

I och med flera skogspromenader så har jag blivit bättre även rent fysiskt. Väljer ofta stigar/rådjursstigar med kuperad terräng och genar/gör nya stigar över ljung och blåbärsris så jag måste lyfta på fötterna. Balanserar och tränar upp småmuskler. Är sånt bra rehab för hundar så är det väl även för tvåbenta. 😉 Skulle hur som aldrig sätta min fot på ett gym. Bläh!! 

Det är lite fånigt, men för nån månad sen så hade jag lite problem att ta mig över denna trädstam. Fick lov att typ "ta sats" när jag skulle lyfta benen över stammen. Numera kliver jag åter igen bara över - utan att tänka på det.

Jag skulle kunna gå runt, men väljer att kliva över trädgrenen - bara för att lyfta på benen.

Det finns en annan riktig stig som går runt till höger nedanför bergsknallen, men jag väljer att balansera istället på berget. Det är lite lustigt att sådana här småsaker faktiskt har effekt.

Här ett perfekt (nja) ställe för Zafir att träna "Framåt!", "Ut!", "Spring!" och "Gå runt!". Han hoppar alltså över trädstammen (det som finns kvar av den) och sen springer runt rotvältan, sen blir det hopp igen över trädstammen, och sen runt åt vänster (typ som en åtta). Jag själv är också som en vändningskon som ska springas runt.

Sen låtsas jag att glömma kvar kopplet, så får han ett "Leta!" också.

   Koppelpromenaderna är även de numera helt godkända, typ. Men helst går jag med flexikopplet då vi båda får lite mer spelrum. Men flexikoppelpromenader är enbart vid flexikoppel-lämpliga platser.

  Nu snart ska vi ha en trevlig instruktörsträff på hemmaklubben. Vi ska testa hoopers och även eventuellt flyball. Det ska bli kul. Men vi ska också få lyssna på föredrag om bland annat HLR på hund. Vi ska även få pröva själva. Jag bävar lite grann angånde det. Orolig att man ska få typ av obehagliga flashbacks... Men äh! Det är bara att stå ut. Det är bra kunskap, fast... Hyser nån typ av agg, känner orättvisa... Bläh!

 

Edit 21 nov -21

 

 

Citerar Fb:

"Idag har vi provat på hoopers. Det var kul och Zafir tyckte detsamma. 🙂🙂
Hemmaklubben hade alltså instruktörsträff, och efter lunch var det nyttig "Första hjälpen-genomgång med prova på".
Om jag ska vara ärlig så bävade jag lite inför det sistnämnda. Orolig för obehagliga flashbacks, men det gick bra (blev bara tårögd ett par ggr). Peppade mig att jag ska minsann bli "världsbäst" 😉 på HLR.
Ångrar dock lite att jag glömde fråga när man ska ge upp... //Hon som är realist o vill ha ren fakta hur verkligheten är."

><

Jag har i år även valt att avstå deltagande i Nosacupen - första gången det händer. Det känns hur som rätt bra. Kör dock lite nosework nån gång ibland här hemma. Zafir gillar´t!

Finaste Zafiren. 💓

 Zafir kör kort "naturbana" hemma på tomten. Han tycker dock matte uppför sig konstigt/otydligt när hon filmar samtidigt. "Är inte matte fokuserad - är inte jag heller det. Så det så!"

PS:

Ifall nån undrar, Rupert har det alldeles utmärkt bra hos sin familj borta i Arboga. Foto: Åsa Göransson.